Släpp fångarna loss, det är vår...

Ett kallt regn strilar ner o förlänger vitsippornas blomningstid.

Får den explosiva alltslårutsamtidigteffekten att hejda sig en smula.

Ger pollenallergikerna lite andrum.
Ger mig mindre lust att gå ut. Får mig att krypa under filten o bara läsa. Orkar inte så mycket mer, men känner mig faktiskt lite bättre. Kanske för att jag nu äntligen fått tid för röntgen. Visserligen först om två veckor, men ser det ändå som en möjlighet att få veta varför allt är som det är med mig o sen få den behandling som krävs o således kunna gå vidare.
Freja vill heller inte gå ut. Sover så gott på mina fötter.

Korna o kalvarna är ute sen i fredags o verkar tycka att det är skönt att få duscha idag efter en lång vinter i ladugården. Likadant är det med hönsen som faktiskt blev frigivna samtidigt som korna. Idag har de maskkalas ute i dynghögen.

Själv kunde jag ju inte hjälpa till vid kosläppet i år, men vi är lyckligt lottade som har snälla hjälpsamma grannar. Två tappra cowboys från byn grep in; Hagengôbben o Hagagôbben.

Kossorna vet precis vad som gäller, de har varit med förut, men kalvarna är det inte så lätt att få ut ur ladugården. Den som nyfiket tittade ut först av de sju små var Bloggblad, men sen när hon väl var ute ville hon inte alls finna sig i att det fanns ett stängsel.

Ilva stannade snällt där gränserna var dragna, men Bloggblad tyckte tydligen att gräset var grönare utanför elstängslet.

Ja Hagengôbben han fick springa han, i mitt ställe, o hämta Bloggblad lite här o där, om o om igen. Korna råmade i högan sky för att få ut sina barn o de kom efter hand, en efter en. Alla utom Mamsan, som tydligen bestämt sig för att stanna inne, alldeles ensam i sommar. Den envisaste kalv vi haft på år o dag. Så fort de föste ut henne, sprang hon in igen. När dörren till ladugården stängdes, ställde hon sig o surade vid väggen.

Lyckornagôbben (Bosse) fick nära nog bära iväg henne till hennes väntande mamma.

När alla efter många intensiva timmar slutligen var på plats o strömmen kunde sättas på i stängslet, fortsatte lilla Mamsan glatt att trotsa de små elchockerna och höll trenne gubbar i gång ett bra tag till. På pin kiv tror jag, för sen har det bara varit frid o fröjd dag efter dag.

På behörigt avstånd bevakade jag o allre minste lille gubben i byn det roliga skådespelet. "Muuu", sa lille T. och skrattade gott när han såg sin pappa jaga kalvar.

Oj, nu har jag gjort en LÅNG blogg o faktiskt SUTTIT på en stol, om än bara på ENA skinkan så ändå, HELA tiden. Efter fem veckor på knäna så är det en STOR förbättring. Men nu är jag trött o ska krypa ner under filten till Freja igen. Fortsätta läsa.

Regnet har tagit en paus, och nånstans i söder bakom det massiva grå, anar jag en sol.