Ett påskdrama

Det är annandag påsk o tidig, lite gråkall morgon. På norrsidan av huset ligger grusblandade snöhögar kvar, medan röda tulpaner uppkäftigt blommar längs söderväggen. Sjön är fortfarande täckt av is, men den är mörk och uppluckrad nu, på väg att brytas sönder.

Inne i huset sover jag gott tillsammans med hunden o katterna . Bosse har varit ute o utfodrat kossor o fjäderfän, duschat, ätit frukost o krupit tillbaka ner i sängen för att läsa en stund, då det fridfulla sceneriet plötsligt förvandlas till ett drama på liv och död.
För därute på den svaga isen, mitt på sjön, har en älgko hjälplöst halkat, ramlat och fläkt sig sönder och samman. Vi vaknar till och ser från vårt fönster hennes hopplösa kamp för att söka komma upp på benen.

Jag förstår att Bosse tänker sig dit ut för att befria henne från plågorna, men förbjuder honom att ens tänka tanken att gå ut på "isen".

Räddningstjänsten tillkallas, och jag ser så småningom två orangeklädda män försiktigt närma sig älgen, från andra sidan sjön. Med tre skott gör de slut på hennes lidande. Håller andan när jag ser dem lämna den döda älgen och andas ut först när jag ser att de kommer upp på torra land igen.

Tycker nog att den spänningen räcker gott o väl och länge, men det är snabbt dags för andra akten.

Telefonerna går varma från strand till strand. Nu är det tydligen dags för jaktlaget att ta hand om älgen, och nu glömmer Bosse med ens sitt löfte om att inte beträda den spröda isen.

Jag spanar, jag blundar, jag våndas, jag målar upp scenerier inombords, vilka jag aldrig vill se ens på bio, där jag ensam står i mitt fönster , utan att kunna göra annat än andlöst följa fyra karlars vandring på rutten is. Ser dem nå den döda älgkon och ser dem lyckas med konststycket att dra henne iland.

Foto: Bosse Fritzén

Bevisligen kan alltså vissa människor gå på vatten.
Dramat slutar således utan missöden för samtliga inblandade tvåbenta aktörer.


I skymningen syns korparna vaksamt städa det tunna, nedblodade scengolvet.
Om än så sugen, vågar sig klokt nog inte räven ditut.

Djur och människor söker sina nattreden och de röda tulpanerna sluter sina blommor för natten.

Sakta och tyst faller ridån.

Värmländska skrattrynkor

Allt som oftast skrattar vi gott tillsammans i bildsalen. Som idag när jag förklarade för en klass varför jag skulle lämna skolan redan vid lunchtid o på bred västvärmländska sa:
"Jä ska te Säffle å rönke höfta", o en elev spontant utbrast: "Men Margareta, du har väl nåck mä rönker!"

Denna lilla dialog är ju endast rolig på värmländska. På svenska fungerar den inte alls.
Hör här:
-"Jag skall till Säffle och röntga höften".
-"Men Margareta, du har väl tillräckligt med rynkor!"


Ja tidens tand har gnagt både här o där på den gamla lärarinnan, men vill nog påstå att mina rynkor mest är skrattrynkor och fler av den sorten fick jag säkert just idag, kanske t.o.m. på den värkande höften.
Måste berätta om en annan rolig kommentar jag fick för ett antal år sen, på samma tema.
Jag hade klippt av mitt långa hår o en elev frågade varför i all världen jag hade gjort nåt så dumt. "Jag börjar nog bli för gammal för att ha långt hår", svarade jag.
Fick genast svar på tal: "För gammal !? Bonnie Tyler, hon har minsann inte klippt av sitt. Hon gjorde en ansiktslyftning istället"