Sol och bad och marmelad

Lördag Söndag:

En molnfri himmel, med högt flygande fåglar och grova kritstreck ritade av planen mellan Gardermoen och Arlanda, välver sig över oss där vi äntligen befriade från hökörningen ligger utsträckta i gårdsaskens ströskugga. Så totalt njutningsfullt landade i nuet, utan längtan till någonannanstans. Med nykokt iskall svartvinbärssaft i glasen, insjunkna i varsin boks berättelse,varvat med ett och annat svalkande dopp i glittrande sötvatten, njuter vi av två dagars total semester på hemmaplan.
Sanslöst vackert månsken över och i sjön får oss att stanna uppe länge länge och insupa sommarnatt.

Måndag Tisdag:

Vindögda av många timmars läsande o mätta på stillsamhet börjar vi åter ta oss an de sysslor som hör årstiden till.
Jag går upp i gryningen för att plocka krusbär. Det är midnatt innan jag skruvar locken på heta glasburkar med den krusbärsmarmelad jag kokat. Frågan är vilken nedärvd drift som får mig att ägna en vacker dag som denna till att först plocka tio liter gröna krusbär, så svåra att urskilja bland sina lika gröna blad på stickande grenar, sedan att en evighet länge snoppa varje enskilt bär, sköja, koka, passa........... Trettio grader ute o hundra grader i mitt kök, vid min spis. Men marmeladen blir god o vackert bärnstensfärgad och jag får ny kraft o en besynnerlig lust att fortsätta nästa dag med svartvinbärsmarmelad.
Blotta tanken på att dessa bär; många fler o mycket mindre i storlek, också ska snoppas, får mig dock på andra tankar. Varför i all världen ska bären ha snopp? Nej det blir ingen svart marmelad. Visserligen fortsätter jag att plocka hink efter hink med de vackra nyttiga bären, men tömmer dem i plastpåsar med snopp o allt o stoppar ner i frysen för vinterns behov.
Bosse fraktar undan alla maskiner och redskap som hör höskörd till, städar framför ladan och stänger igen de stora ladudörrarna med belåten min.
Ett lätt regn trummar på vårat tak framåt natten.

Onsdag

Nysköljd växtlighet väntar därute. Molnen skingras och solen flödar återigen. En övermåtta av hetta, skarpt ljus och starka färger.
Nya göromål väntar.
Och jag frågar mig varför driften att koka marmelad är starkare än driften att måla de bilder som skall målas.

Vädermannen

Att leva som bonde innebär bland mycket annat att ständigt kolla väderleksrapporter för att kunna anpassa göromålen efter rådande väderlek. Så medan ni som inte är bönder, nu under dessa perfekta sommardagar i flödande sol, njuter vid stränder eller söker svalkande skugga, arbetar vi med våra högafflar i högsta hugg mot stekhet södervägg, för att fylla ladan med kossornas vinterföda.


Guskelov får jag en o annan paus medan Bosse hämtar nya lass från åkrarna. Dessa pauser tillbringar jag med en annan man; nämligen självaste Vädermannen.

Äntligen har Bosse släppt ifrån sig Ulf Lundells bok. Han lyckades norpa den före mig o blev helt lyrisk av denna läsning. Läste långa stycken högt för mig o gjorde mig allt mer längtande efter att själv få ta mig an denna bok.
-Lundells bästa, säger han o jag är beredd att hålla med redan efter några korta stunder av njutbar läsning. Underbart beskrivna iakttagelser av väder o växtlighet, poetiskt matprat, filosofiska grubblerier om då o nu o sen, skaparvånda, åldersfasa....... En lång färgstarkt ordrik, ja kanske man skulle kunna kalla den; blogg om ALLT!!!!!!

Och till min glädje anar jag redan nu i början på boken att denne George (Ulf som bildkonstnär, som får besök av sina andra jag; musikern och författaren. OBS min egen tolkning så långt!) , får upp ögonen för kvinnor som t.o.m. passerat 50-strecket. Och är det på det viset anar jag en utveckling som gör att jag redan längtar till hans nästa bok.

Hellre tomt torn än tom mage

Egentligen gör det mig inte så mycket att ateljéns klocktorn saknar sin forna vällingklocka. Själv kan jag mycket väl tänka mig något helt annat i detta utrymme; t.o.m. något så uppkäftigt som ett digitalur med stora neonsiffror.
Vällingklockan försvann redan innan vi flyttat hit o står väl troligen som prydnad på någons spiselkrans idag, (kanske lite nedstämd över att inte få hänga fritt o låta sin forna klang bli hörd). Just den lär vi aldrig få se på sin rätta, ursprungliga plats igen, så tankarna har ju varit att hitta en annan passande på någon auktion.
Nu var det så att vi, i brist på höväder ( vi har inte ens fått in hälften av det hö som krävs), åkte på auktion i lördags, i syfte att köpa en vällingklocka.

Kom hem med en flätad korg ( hade jag ju hur många som helst förut) o två gamla linhäcklor(vad jag nu ska med dom till), men utan vällingklocka.
Vårt klocktorn är lika tomt idag som det varit i många långa år o det är inget att sörja över. Man får många liter välling för den hög av tusenlappar som krävdes för att få med sig just denna vällingklocka hem.

Inför morgondagen

Vi är klara nu. Inte med höbärgningen, men med förberedelserna inför morgondagens begivenheter. Allt är på plats o artisterna är laddade. Verkar att bli gott om folk. Och fortsatt bra väder förstås. Så otroligt spännande!

Bondbrudens roll

Om ni nu tror att jag struttar runt o putsar fönster o rabatter inför lördagen så tror ni alldeles fel.
JAG KÖR IN HÖ!!!! Är man bonnkärring så är man.

Paddor o Gaggor på väg

Så har man då slutligen fått in detta satans sega hö. C:a 30 ton har vi med möda öst in , Bosse o jag, och vår lada är äntligen full.
Trots det, är hälften av de gärden vi brukar slå, inte ens rörda. Vilket växtår! En betesputs beställdes idag. Vi kan ju inte låta byn bli en djungel.
Högre luftfuktighet än man någonsin upplevt..........här.
Sitter i skydd av verandataket i ösregnet. Dricker lite grådask för att fira att vi rott den trögstyrda gondolen i hamn, o betraktar en jättepadda som är på väg till nånannanstans.
Det borde ha varit strax efter midsommar nu och en frihet att simma i. Men det är sista dagarna inför ett nytt läsår o jag smiter en stund........ till Stockholm, som jag brukar vid den här tiden av året.
Och jag känner mig märkligt nog mer fri o levande än på länge.

Inga har varit här

Mycket folk har det varit hos oss i sommar. Precis som det brukar vara. Ingen dag utan besök. Oftast flera billass i taget. Långt flera i antal än de hölass vi lyckats få in i ladan, denna sommar med knappt en dag utan regnskurar.
På lördagen kom märkligt nog varken folk eller regn, men på söndagen kom bloggaren Inga från Årjäng, för att titta in i min ateljé, och möttes av en skitig, svartklädd honjävul, med högaffel i högsta hugg, mitt inne i den sega, utdragna kampen för att få in kossornas vinterföda. Här frodas ingen konstnärsmyt. Här råder verklighet och hårt arbete.

(Är säker på att det tutar ut höboss ur alla öppningar på mig vid det här laget. Att min kropps alla skrymslen o håligheter alltmer fylls upp av hö, och att jag sakteligen förvandlas till en fågelskrämma, illa skyld av nåt gammalt urtvättat Gudrunplagg. Ser snart varken nyans- eller kvalitetskillnad på de långa slitna hårtestarna på min arma skalle o det förvuxna, sönderregnade, näringsfattiga hö vi sliter oss fördärvade med.)

Och Inga och hennes Roland, vilka var ute på kulturrunda i trakten, fick förutom att skåda denna honjävulsfågelskrämmeuppenbarelse, se min ateljé och min vildvuxna trädgård, där jättebalsaminerna, som älskar regn, tagit makten.
Nästa gång de kommer, hoppas jag att ladan är full o dess dörrar stängda, så att vi hinner prata lite mer i lugn o ro, o att jag har möjlighet att åtminstone bjuda på lite kaffe.

Revolution i skolvärlden

Kom på nåt smart när jag alldeles nyss skulle skriva en kommentar hos min yrkeskollega Londongirl.

Brukar inte skriva nåt om o kring mitt jobb här på bloggen, men nu gör jag ett undantag.

Citerar mig själv på ett ungefär:

-Jaa, nu är vi alldeles strax där igen o här har vi inte ens fått in vårt hö. Det brukar vi fixa runt midsommar i vanliga fall.
Tycker att alla skolor skulle ta en fritermin nu i höst o sen börja en ny era, med läsårsstart en bit in i januari o ett sommarlov i mitten ( med möjlighet att läsa extra för de elever som vill/måste o fortbildningstid för den personal som så önskar/måste) o sen avslutning en vecka före jul.
Eftersom budget o allt annat följer kalenderåret borde det vara mycket bättre på "mitt" vis.
De som bestämmer får den här hösten på sig att organisera om, o vi andra (både elever o lärare) kan få vara hemma i lugn o ro ett tag till, eller kanske åka till nåt regnfritt o varmt ställe under tiden o ladda.

Nekrolog

Vem skriver om en bonde
den dan när han ska dö
Vem skriver nekrologer
om den som bärgat hö

Vem skriver om den gumma
som födde många små
och vävde mjuka mattor
åt dem att tassa på

När stora män går bort
är rubriken redan klar
Då höjes de till skyar
till himmel stjärneklar

Ty deras verk ska leva
långt efter de har dött
Så går det ej för mattor
sånt strunt blir bara nött

Men tänka sig om någon
av gummans alla barn
blir något stort ja större
än allra störste karln

Då skrives nekrologer
den dag hon faller död
Nämns t.o.m. om modern
och om en matta röd

Men inte nåt om fadern
nej det blev aldrig känt
för bondens kloka tankar
kom aldrig ner på pränt

(Gagga)

Allt kött är hö

"Allt kött är hö". Står det så i bibeln, eller...? Den meningen dök iallafall upp i mitt huvud, om o om igen idag, när vi stod där i stekheta solen, beväpnade med varsin högaffel o öste in det ena efter det åttonde lasset med hö, och jag fortsatte tänka som så; " Allt hö blir kött..." o sen tänkte jag; "... och markerna bevattnas med böndernas svett", och sen gick vi ner genom kohagen och la oss bland näckrosorna, så som bönder plägar, vid denna tid på året.

Sover dåligt eftersom vi inte kan ha sovrumsfönstret öppet sen Åke o Fritte flyttade hit. Om jag skaffar varsin liten fallskärm till dom, så kanske dom skulle klara en flygfärd från andra våningen. Det är hetare än hett, o jag säger som hon som klev på bussen en het sommardag: "det är inte lätt att vara fet i hettan!" Dessutom kör vi hö som sagt var, o det återstår ett tjugotal lass innan vi är klara. 13 lass är under tak. Varje lass väger c:a 800 kilo. Mitt jobb är att ösa in höet från självlastningsvagnen till hökanonen, med hjälp av högaffel. Det blir några ton. Borde märkas på min våg, men icke! Förstår inte att jag fixar det här med min i vintras brutna högra handled. Finmotoriken är fortfarande dålig till min stora sorg, men jag är en riktig jävel på att svänga högaffeln. Skam den som ger sig!

Tur att vi har sjön alldeles nedanför huset, så att man kan svalka sig. Ligger där o guppar bland näckrosorna på kvällarna. Näckrosen är en av mina favoritblommor. Den har gudskelov inte sålt sig till nåt parti än, så som maskrosen, den röda rosen, blåklinten, vitsippan, o klövern gjort. Moderaterna har ingen blomma vad jag vet. Det är väl ingen som duger. Men ta nu för alltivärlden inte näckrosen! Den är min!

Sist skrev jag om kändislukter. Igår fick jag ett reklamblad från Citroën. Deras senaste modell har" klimatanläggning med doftsystem där du väljer mellan 9 milda dofter för att skapa en personlig stämning"(detta var faktiskt ett exakt citat) Det fanns dock inga exempel, men man kan ju gissa : Vad tror ni om:
1. rosor 2. Britney Spears 3. vanilj 4. Jennifer Lopez 4. jordgubb
5. Brad Pitt 6.menthol 7.Ronny o Ragge 7.barnspyor 8. läder och till sist; en given klassiker 9.wunderbaum!
Neej det blir ingen Citroën för min del iallafall.

Nu råder fullt krig mellan mig o räven. Tuppen har inte en enda stjärtfjäder kvar, och en höna sitter apatisk i ett hörn, efter att ha varit i rävens käft. Hon räddades dock av min fantastiska
5-månaders Freja. Jag har slutat namnge mina höns o tuppar. Tycker inte att räven behöver så fina namn på sin mat. " I kväll ska jag äta en rejäl Pavarotti" t.ex.. En tuppkyckling kläcktes på juldagen för nåt år sen, o fick givetvis heta Jesus. Han fick vara vid liv ovanligt länge, men det vet man ju, att inte ens ett sådant namn ger beskydd. Det blir rävmössa till vintern, jag lovar!
Kanske ska tala lite tyst om det där, för annars kommer det säkert nån militant vegan o hudflänger mig. Tycker mig höra:"rävmat kan du vara själv käring!", eller:" Dra ändan över huvet så har du mössa!"

Bosse har återgått till sitt rätta jag. Såg många bubblor stiga upp runt honom igårkväll nere i sjön. Och pratbubblorna är de gamla vanliga igen. Skönt!!

Eftersom de mäktiga vädergudarna i Norrköping fortsatt att ge oss perfekt skördeväder, så tänker jag rikta min kvällsbön till dom även fortsättningsvis. Jag vill bli klar med höet. Sen ska jag skicka min högaffel till Mamselamsen.

Bondbrud i farten

Eftersom jag aldrig lyckades få nån roll i en Bondfilm, fick jag vackert lov att gifta mig med en bonde för att kunna kalla mig Bondbrud. Just idag kör vi hö.Tungt, svettigt, stickigt o oglamouröst!!! Men man känner sig ganska tuff o överjävlig med en högaffel i näven!
Jag försökte faktiskt tappert att komma in vid filmen. Minns hur jag satt en halv dag på Moderna Museets café i mitten av 60-talet o försökte se intressant ut, eftersom Bo Widerberg satt vid bordet intill. Han såg mig nog inte.
Men, jag lyckades till slut. Jag har faktiskt sparat ett lönebesked från SF som bevis. Det var hur roligt som helst att deklarera det året, nån gång i början av 90-talet, o blanda upp inkomstuppgifterna från Eda kommun o Försäkringskassan med lite SF. Nåväl, filmen hette 1939, om nån nu minns den.
Åter till verkligheten; Min alldeles egne Sean Connery är på ingång med nytt hölass.