Jaktreservat

Gårdagskvällen tillbringade jag i sällskap med 15 andra kvinnor i min ateljé.
Kultur? Neej, Tupperwareparty! Slakt o jakt kräver bl.a. nya fräscha plastburkar.

I kväll har jag helt lättjefullt småpratat svenskdanskengelsktyska, som ensam kvinna tillsammans med 5 av de 48 män som beväpnade sprungit runt i buschen häromkring de senaste dagarna.

Frågan är var jag kände mig mest bekväm.


Skylten härovan fick jag f.ö. med mig i väskan hem efter min aupairtid i Rom 1969. Min arbetsgivare därstädes, skruvade av någon anledning upp den vid sin port under min anställningstid.

Lodjursjakt

Idag har Bosse varit på lodjursjakt. Huuuuu, säger jag som har ett märkligt innerligt förhållande till just lodjur. Så fascinerad av kattdjur o i synnerhet lodjur. Har två gånger i mitt liv haft lyckan att komma i närkontakt med vår ståtliga vilda katt i skogen. De finns ständigt närvarande, osynliga, gäckande. Så länge de bara lämnar spår i snön o ett o annat rivet rådjur tycker jag det är helt underbart att veta att de finns i min omedelbara närhet. Mitt totemdjur måhända. Men om de nu skulle äta upp lille Fritte, eller Freja, eller....
Bosse har aldrig sett ett lodjur i det fria, men har under dagen stått på pass med mängder av gubbar o fyra lodjur fanns tydligen inom området, men ingen blev skjuten. Nu ikväll när han väl är hemma får han meddelande per telefon att de tio lodjur som fick skjutas i Värmland nu är skjutna någonannanstans och det blir ingen fortsatt jakt i morgon. Alltså finns alla lodjur i "mitt" område kvar. Känns betryggande på något sätt. Känner mig på något märkligt sätt fredad.

Men Freja, hon är sur hon. Lägger sig demonstrativt på geväret o kan inte förstå varför hon inte fick följa med husse idag.