Kåsor

Nu minsann har det börjat löna sig att fotografera. Den här träkåsan kom idag från Skogsland, för en bild jag fick publicerad där i vintras. Hade även hoppats på att få en vildmarksyxa, men kanske tur att jag inte blev rustad med en sådan, eftersom jag har en märklig förmåga att göra mig själv illa på vassa redskap.
Glömmer aldrig min stora konsumtion av plåster när vi täljde i trä i 3-dim på bildlärarutbildningen i Umeå. Mina alster blev samtliga märkligt rosa av den automatiska blodimpregneringen.
Bosse räckte mig sin fickkniv när vi var ute o gick o jag skulle plocka prästkragar. Lyckades skära upp hela handen o fick snabbt vända hemåt igen.
Även vid diskbänken, vid potatisskalning o annat hushållsknivhanterande är det ofta blodvite.
Händig är jag, men alltför ivrig o glömmer lätt det där med aktsamhet.
Så jag är tacksam över att jag inte inte vann någon yxa. Hade väl gått loss på nåt vildvuxet buskage direkt för att pröva den o sen vet man inte hur det skulle ha slutat.
Nej, en kåsa var perfekt. Täljd av en händig människa som så vitt jag kan se inte spillt en endaste droppe blod vid tillverkningen.
Det kom en kaffesugen gubbe in just nu. Kåsan på den nedre bilden, vilken hans far gjorde för längesen, har jag letat fram ur gömmorna , så att vi kan avnjuta vårt kaffe i varsin.

Uppdaterat: Det smakade inte särskilt bra ur nån av kåsorna. Kaffet tog smak av trä. Föredrar verkligen porslin. Är nog inte den vildkvinna jag stundtals inbillar mig vara. Inte det minsta intresserad av hurtigt friluftsliv o vågar knappast gå ensam i skogen. Saknar lokalsinne o är rädd för att möta ilskna älgar o gaggätande björnar. Se där, nu kom den nakna sanningen fram!
Kåsorna får nog tjänstgöra som mått i nån mjölpåse eller så fortsättningsvis.
Kommer aldrig själv att tälja några kåsor, men ett o annat kåseri kan jag nog snida till efterhand.

Skramlestenen

Vid Hembygdsgården i Gunnarskog står idag Skramlestenen.
Gunnarskogs förhistoria är i mycket höljt i dunkel, men en skröna om att den äldsta gården i denna bygd hette Skramle, ledde till att arkeologer i början av 90-talet började gräva ut denna gamla gård, strax söder om kyrkan. En bärande sten i en husgrund, visade sig vara något utöver det mesta. Den har nämligen en inskription med runor ur den äldre Futharken.
En möjlig tolkning av inskriptionen, daterad till c:a 600-700-talet e Kr., kan vara:
"OTHAWN RISTADE, JAG KÄNNER TILL FARA"
I samband med utgrävningen, gjorde samma arkeologer en undersökning av den plats där jag o Bosse har vår gård. De påstod att vår boplats troligen är ännu äldre än Skramle. Inga utgrävningar har gjorts, men varje gång vi sticker spaden i jorden för att genomföra något av alla våra nutida projekt, väntar vi oss ett meddelande från fordom.

Raindrops keeps falling...

Glad Midsommar!

Bildkub

Bilder från en bäck

Jag vet ett litet hotell.....

De som söker lugn o ro o verkligen vill bo naturnära kan boka en eller två kolarekojor här i Gunnarskog. Du lagar din egen mat över öppen eld i de murade spisarna o sover på liggunderlägg på träbritsar.
Jag har inte övernattat där själv, men har vid flera tillfällen deltagit i sammankomster på platsen. Ljuvligt att dricka kaffe kokat över elden o att lyssna på vindens sus o fåglarnas sång. Garanterat avstressande.
Gunnarskogs lilla udda hotell finns givetvis med i Hanna Felixon o Sanna de Manders
"Udda bon: Annorlunda hotell i Sverige"

Vildblommans dag

(Liten blomsterplockande Gagga, fotograferad av pappa Magnus, midsommardagen 1955)

Det är vildblommans dag idag. Så fint att fira just det vildväxande. De står mig närmast av blommorna. De vildväxande fria, som inte förädlats och inordnats i rabatter. Jag låter min trädgård bli ett mix av vilt o odlat. De odlade har ju också varit vilda en gång någonannanstans.
Jag drömmer fortfarande på nätterna om min barndoms blomställen. Minns var tjärblomstren lyste, var smällglimen fanns, var gulmåra och nattviol doftade, var årets första blåsippor slog ut....
Njöt, tecknade av, plockade, lärde....
Pluggade in blommornas latinska namn när jag gick i fyran. Sånt gör man inte ostraffat. Sånt får man mental pisk på rasterna för.
Fortsatte dock leva nära det vilda och sög åt mig anmödrarnas kunskaper om växternas egenskaper och användningsområden.
Efterhand som jag har flyttat har jag inte känt mig som hemma förrän jag utforskat de vilda blommornas växtplatser.
Och i nätternas starka drömmar vandrar jag fortfarande över barndomens blomstrande ängar, med de mest fantastiska buketter i mina händer.

Raggargagga

I min ungdom var jag rädd för raggare. Man liftade ofta på den tiden, men jag aktade mig noga för att sätta upp tummen om en raggarbil var i antågande.
Nu har jag kommit upp i en ålder då jag rädes varken det ena eller andra. Häromnatten var jag faktiskt ute o åkte raggarbil och det var mig ett sant nöje. Inte helt fel att ha tjuvtränat lite, för i Arvika är det sen många år tradition med pensionärscruising i början av sommaren. Glänsande välskötta raggarbilar glider runt på stan med förtjusta gamlingar som passagerare.
Nu har jag stämt träff på stan med raggaren från torsdagsnattens spännande färd. Glömde nämligen min handväska i Impalans baksäte.
Tack till gulliga kollegan Malin som ordnade häftig hämtning efter personalfesten! Och tack till hennes snälle raggarlillebror!

Bokhororna i SvD

Här där vi bor, får man tyvärr inga tidningar utdelade på söndagar. Prenumererar därför inte längre på DN , eftersom det inte är särskilt kul att få brevlådan sprängdfylld av både gamla o nya tidningar på måndagarna.
Men idag for jag ända till stan ( 5 mil fram o åter) för att få en färsk SvD, eftersom jag visste att Sessan o de andra Bokhororna fanns med på ett helt uppslag i Kulturdelen. Det händer mycket roligt o spännande kring dessa fem tjejer. Fattar inte att de hinner jobba o sova mellan varven.
Försökte förresten först att få tag på färsk tidning i kiosken/macken nere i byn ( 2 mil fram o åter), men inte ens dit får de söndagsupplagorna utkörda. Men jag kunde kontstatera att GB-glassgubben åter var på plats efter bortrövandet. Han hade varit ute o åkt raggarbil några dagar.
Och när jag ändå är inne på lokala nyheter så kan jag ju meddela att här har varit varmast i Sverige de senaste dagarna o endast en stolt Bokhoremor sätter sig frivilligt i en bil och kör miltals en sån potthet dag som idag, "bara" för att få läsa om "dotera si".
Nu mullrar åskan hotande över bergen de blå o jag drar ur alla kontakter och smyger iväg ner till svalkande vatten.

Till alla mina tusen sinom tusen elever, från då o nu!

Den här versen av Kajenn känner nog många av er igen. Den har följt mig genom åren o vid examenstid brukar jag förmedla den till mina elever, innan de springer ut till sommar och framtid.

"Var glad min själ åt vad du har
nu har du hundra sommardar
och detta är den första
När solens lopp sin ände tar
så har du nittinio kvar
och någon blir den största

Giv noga akt på var du står
i morgon blir med ens igår
det går så fort att vandra
Lägg märke till att vad du får
är hundra sommardar per år
i morgon är den andra"

(Kajenn)

Lyxig ledig latdag mitt i veckan.

Dagens program:

Lång sovmorgon.
Frukost på verandan.
Uppsättning på bambustång av PACEflaggan från Ilva i Italien.
Lunch på verandan.
Årets första dopp i sjön.
Middag på verandan.
Tupplur i solstol.
Fotboll på TV.
Tidigt i säng.

Dramatik i det tysta

Det är sommar i min skog o i min gröna dal. Det mesta går sin gilla gång.

Skönt att ha en frizon där det inte händer så mycket.

Läste dock i tidningen att en av GBglassgubbarna utanför macken hade blivit bortrövad och förnam senare att internet var onåbart o fick förklaringen via djungeltelegrafen att någon grävt av kabeln till bredbandet.

Värre dramatik än så klarar jag inte just nu. Så jäkla sliten.