Kåsor

Nu minsann har det börjat löna sig att fotografera. Den här träkåsan kom idag från Skogsland, för en bild jag fick publicerad där i vintras. Hade även hoppats på att få en vildmarksyxa, men kanske tur att jag inte blev rustad med en sådan, eftersom jag har en märklig förmåga att göra mig själv illa på vassa redskap.
Glömmer aldrig min stora konsumtion av plåster när vi täljde i trä i 3-dim på bildlärarutbildningen i Umeå. Mina alster blev samtliga märkligt rosa av den automatiska blodimpregneringen.
Bosse räckte mig sin fickkniv när vi var ute o gick o jag skulle plocka prästkragar. Lyckades skära upp hela handen o fick snabbt vända hemåt igen.
Även vid diskbänken, vid potatisskalning o annat hushållsknivhanterande är det ofta blodvite.
Händig är jag, men alltför ivrig o glömmer lätt det där med aktsamhet.
Så jag är tacksam över att jag inte inte vann någon yxa. Hade väl gått loss på nåt vildvuxet buskage direkt för att pröva den o sen vet man inte hur det skulle ha slutat.
Nej, en kåsa var perfekt. Täljd av en händig människa som så vitt jag kan se inte spillt en endaste droppe blod vid tillverkningen.
Det kom en kaffesugen gubbe in just nu. Kåsan på den nedre bilden, vilken hans far gjorde för längesen, har jag letat fram ur gömmorna , så att vi kan avnjuta vårt kaffe i varsin.

Uppdaterat: Det smakade inte särskilt bra ur nån av kåsorna. Kaffet tog smak av trä. Föredrar verkligen porslin. Är nog inte den vildkvinna jag stundtals inbillar mig vara. Inte det minsta intresserad av hurtigt friluftsliv o vågar knappast gå ensam i skogen. Saknar lokalsinne o är rädd för att möta ilskna älgar o gaggätande björnar. Se där, nu kom den nakna sanningen fram!
Kåsorna får nog tjänstgöra som mått i nån mjölpåse eller så fortsättningsvis.
Kommer aldrig själv att tälja några kåsor, men ett o annat kåseri kan jag nog snida till efterhand.