Varför har tanter så spruckna röster?

För nån vecka sen lyssnade jag till Alf Hambe, för första gången live, och förundrades och gladdes åt att hans röst fortfarande var lika vackert stark och skimrande magisk som förr på skivorna. Att sen inte fingrarna och strängarna var riktigt överens längre och att mellansnacket var förvirrat och långtråkigt må vara naturens gång och därmed förlåtet och redan glömt när man sen gick hem i den mörka, regniga sommarnatten.

Men att någon eller han själv lockade fram fru Hambe att lägga på en andra stämma på den annars så underbara "Kajsas udde", fortsatte jag dock att tycka var något pinsamt och det bekräftade min teori om att tanter ska lägga av att sjunga offentligt efter en viss ålder.

Är det inte så att:
Pojkar har spruckna röster i tonåren och när det är undanstökat kan dom sjunga njutningsfullt livet ut.
Flickor kvittrar så vackert genom sin ungdomstid, men någonstans upp i åren går gränsen för vad som är njutbart för de som tvingas lyssna.
Och nu pratar jag om folk som KAN sjunga. Falskt o otimat är ju aldrig behagligt.

Sen ska jag sticka huvudet i ett verkligt getingbo:
Jag tycker nämligen att det är olidligt hemskt att höra körsång med hög kvinnlig dominans och medelålder.
Jag sjunger själv i en kör bestående av idel kvinnor. Är mycket äldre än de andra o nu fan tror jag att de ska få sjunga vidare utan mig. Är helt övertygad om att det genast kommer att ljuda mycket vackrare. Det hjälper inte hur trevligt och roligt det nu än är att vara med. Får väl i värsta fall mima när vi framträder.
Sjungit har jag gjort mycket och av lust och glädje i alla mina dagar, men nu är det dags för lite självrannsakan.
Frågan är om röstens och fertilitetens begränsning sammanfaller. Karlar kan ju, förutom att sjunga vackert, även bli fäder på gamla dar.
Nu har jag lyssnat både till min inre ljuva stämma och den yttre spruckna så nu tänker jag fortsättningsvis bara sjunga högt för mig själv, mol allena.


Uppdaterat:

Gagga sjunger i näckrosmick.