Många timmars utnyttjad ståplats på asfalt, rakt upp o ner, om än något gungande och lite lätt stampande, fick gaggfötter och gaggben att värka och svullna. När musiken tonat ut och publiken började skingras, så var det ett under att jag inte behövde förflyttas medelst truck.
Om vattennivån varit något högre vid festivalområdet hade jag satt mig på kajkanten o svalkat klumpfötterna i böljan den grå. Men si. så långa ben att jag nådde ner till Glafsfjorden i natt, har jag inte begåvats med. Och att vattenståndet inte är högre efter denna regnsommar ska vi vara innerligt tacksamma för. Det var minsann mer än fotbadsnivå vid dessa stränder år 2000.
Nåväl! I ett tält, värdigt en mindre cirkus, eller åtminstone ett präktigt bönemöte, uppsatt i Arvikas vackra hamnområde, hade mängder av jazzentusiaster, efter en heldag med jazz på stan, samlats för att än en kväll avnjuta, ännu mera jazzjazzjazzjazzjazz.
Medelåldern på publiken var mycket hög, liksom vid de flesta kulturella evenemang i vår lilla stad, (som ju så gärna vill framställas som just "Kulturstad", och tror sig förbli en sådan för tid o evighet, trots avsaknad av större konsertsalar o scener och brist på nytänkande. Man kan ju bevisligen tälta o Fjaestads, f´låt , jag menar förstås; Kejsarens nya kläder, är ju inte riktigt utslitna, än. Nog skulle det sitta fint med en nyskräddad rymlig o hämningslös RACKENROCK, tycker jag)
Var är ni ungdomar en sån här kväll? Är ni inte det minsta nyfikna på vad vi gamlingar håller på med? Vi rynkiga, grånande livsnjutare, som inte kan låta bli att beblanda oss med er, när ni drar igång nåt rajtan. (Länge leve Galaxen och Arvikafestivalen!) Vi, den moderna tidens allra första tonåringar, slutar ju aldrig att rocka runt, om än i allt makligare takt.
Somliga, ja mängder i vår ålder, var givetvis i Göteborg på Rolling Stones denna helg, medan vi som måste vara i närheten av våra högafflar i händelse av hötork, for in till det närbelägna Arvika o den något stillsammare Jözzejassen.
Vi är ju nära nog allätare, eller rättare sagt; allyssnare, när det gäller musik.
Igår njöt jag allra mest när norskdanska trion Pillow spelade. Snacka om skicklighet, blandat med lekfullt nyskapande och en makalös publikkontakt.
Bosse fick avnjuta sin Rigmor live, för allra första gången, men frågan är om han inte fortsättningsvis hellre håller sig till skivversionen. Han vill väl inte riktigt erkänna att han håller med mig, när jag har mage att påstå att hennes framträdande var nonchalant, smådivigt och i total avsaknad av publikkontakt.
Mina ben värkte extra mycket under de onödigt långa intrumentsolon, där även kvällens stjärna stod stilla och såg uttråkad ut. Hoppas hennes smala ben inte svullnade upp så som mina, för isåfall tvingades hon nog sova med de knähöga, stilettklackade, vita stövlarna på i natt, stackarn.
Om vattennivån varit något högre vid festivalområdet hade jag satt mig på kajkanten o svalkat klumpfötterna i böljan den grå. Men si. så långa ben att jag nådde ner till Glafsfjorden i natt, har jag inte begåvats med. Och att vattenståndet inte är högre efter denna regnsommar ska vi vara innerligt tacksamma för. Det var minsann mer än fotbadsnivå vid dessa stränder år 2000.
Nåväl! I ett tält, värdigt en mindre cirkus, eller åtminstone ett präktigt bönemöte, uppsatt i Arvikas vackra hamnområde, hade mängder av jazzentusiaster, efter en heldag med jazz på stan, samlats för att än en kväll avnjuta, ännu mera jazzjazzjazzjazzjazz.
Medelåldern på publiken var mycket hög, liksom vid de flesta kulturella evenemang i vår lilla stad, (som ju så gärna vill framställas som just "Kulturstad", och tror sig förbli en sådan för tid o evighet, trots avsaknad av större konsertsalar o scener och brist på nytänkande. Man kan ju bevisligen tälta o Fjaestads, f´låt , jag menar förstås; Kejsarens nya kläder, är ju inte riktigt utslitna, än. Nog skulle det sitta fint med en nyskräddad rymlig o hämningslös RACKENROCK, tycker jag)
Var är ni ungdomar en sån här kväll? Är ni inte det minsta nyfikna på vad vi gamlingar håller på med? Vi rynkiga, grånande livsnjutare, som inte kan låta bli att beblanda oss med er, när ni drar igång nåt rajtan. (Länge leve Galaxen och Arvikafestivalen!) Vi, den moderna tidens allra första tonåringar, slutar ju aldrig att rocka runt, om än i allt makligare takt.
Somliga, ja mängder i vår ålder, var givetvis i Göteborg på Rolling Stones denna helg, medan vi som måste vara i närheten av våra högafflar i händelse av hötork, for in till det närbelägna Arvika o den något stillsammare Jözzejassen.
Vi är ju nära nog allätare, eller rättare sagt; allyssnare, när det gäller musik.
Igår njöt jag allra mest när norskdanska trion Pillow spelade. Snacka om skicklighet, blandat med lekfullt nyskapande och en makalös publikkontakt.
Bosse fick avnjuta sin Rigmor live, för allra första gången, men frågan är om han inte fortsättningsvis hellre håller sig till skivversionen. Han vill väl inte riktigt erkänna att han håller med mig, när jag har mage att påstå att hennes framträdande var nonchalant, smådivigt och i total avsaknad av publikkontakt.Mina ben värkte extra mycket under de onödigt långa intrumentsolon, där även kvällens stjärna stod stilla och såg uttråkad ut. Hoppas hennes smala ben inte svullnade upp så som mina, för isåfall tvingades hon nog sova med de knähöga, stilettklackade, vita stövlarna på i natt, stackarn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar