Hon var en av dessa vilsna, vinddrivna varelser som bara råkat hamna här, långt ute i skogen. Måhända lockad av myten om det bekymmersfria, enkla livet på landet, om att äta grönt o ha det skönt, långt från stadens stress o jäkt o släkt o Mammons makt o annat elände. Den gröna, soliga, roliga drömmen, som lätt övergår till en mardröm i mörker, fukt, kyla, ensamhet o vanmakt.
Hon hade kommit ner till oss för att fråga om hon möjligtvis kunde få låna en ko över vintern. Stod där o såg ut över sjön, med stora undrande ögon.
På vår sida om sjön går en smal grusväg. På den andra sidan, finns en något mer trafikerad, bredare, asfalterad väg. Hon glömde plötsligt bort sina fantasier om att bo ihop med en ko o frågade; "Men, hur tar man sig till den andra sidan?".
Kunde inte låta bli att svara;" Man åker över när isen ligger tjock. Sen får man stanna där tills nästa vinter."
Undrar om hon förstod sig på värmländsk humor, eller om hon helt enkelt tog mig på orden. Borta är hon i vilket fall som helst. Kanske fann ett bättre liv på andra sidan sjön. Tror väl knappast att hon återvänder.