Idag är det Gaggadagen

Nej, det stämmer ju inte riktigt, men nästan. Jag har faktiskt namnsdag idag, men har sen jag var mycket liten, själv kallat mig Gagga.

Margareta låter så högtidligt. Något man presenterar sig med för främlingar, eller skriver under viktiga papper med. Ropade mamma; "Margareta" på mig förr, så fick jag genast för mig att hon hade något allvarligt att förtälja.

Idag kallas jag inte Gagga av alla. Min mamma, pappa, syster, övrig släkt, samt vänner som varit med mycket länge, tilltalar mig ju fortfarande så; men Bosse har aldrig kallat mig Gagga. Han säger mest ;"Morsi", o Sessan säger ju ;"Mamma". Här i byn vet ingen vem Gagga är, (tror jag). Jo det skulle väl vara Hagengôbben då, som ju läser min blogg.

Skulle gärna vilja bli kallad för Gagga av mina elever, men det har aldrig slagit igenom där. Ville inte bli kallad Maggan, som ju många sa av bara farten. Men Maggan, det är inte jag, och ville de inte kalla mig Gagga, så bad jag dom säga Margareta istället. Nu idag tycker jag det är okey att oftast kallas för Maggan av eleverna. Som lärare i dagens skola är det ju positivt att åtminstone slippa bli kallad "skitkärring".

Måste berätta om när jag för många år sen fick en ny kollega. Kände väl igen honom från min Gaggatid o trodde väl att han kände igen mig också. Men alla runt omkring oss sa ju Margareta om o till mig o jag förstod till sist att han inte hade en aning om vem jag var.

Vi började nämligen prata om en konstskola, där jag gått vid samma tid som han brukade vara där o besöka en tjej i min klass. Det var ju så jag mindes honom. "Vet du var den o den är nu för tiden?"frågade han mig o när han fortsatte "Men Gagga då, vart tog hon vägen?" så flög faen i mig. " Ingen aning" sa jag o så pratade vi länge om denna Gagga. "Den magra, snaggade, glada, begåvade, lovande konstnären" Hehe!!! Ganska intressant!

Till sist var jag ju tvungen att avslöja mig. Många år o kilon efteråt, med håret utväxt neråt midjan o i rollen som bildlärare var jag tydligen oigenkännlig.

"Jag blev aldrig någon festlig figur, jag blev ju tvungen att försörja mig". Ungefär så skrev Lars Forsell en gång.

Åren går o man är stadd i en ständig förändring, åtminstone på utsidan, vilket man vill det eller ej. För några år sen hade jag besök av ett gäng f.d. kollegor från tiden då jag jobbade i Gullspång. En i gänget hade kontaktat mig o berättat att han var värd för en "Hemlig resa", o frågade om de kunde få komma hit o besöka oss. Givetvis! De kom o det var hur kul som helst. Flera av dom hade ju inte en aning om var jag bodde nuförtiden, o att det var hos mig de landat när de klev ur bilarna på ladugårdsplanen. Härliga igenkännande kramar o mycket prat o skratt blev det under dagen.

En av herrarna var dock lite märkligt tillbakadragen o just innan de skulle fara vidare, så frågade han mig hur jag kunde känna Stig o c/o. Men snälla du säger karlns fru: "Du minns väl Margareta, vår gamla teckningslärare?", varvid karln sa: "Margareta ja, hon var ung o smal o hade jättelångt blont hår hon"

Tror inte han nånsin förstod att det var henne som de hade besökt.

Jag säger som min gamla farmor, som också hette Margareta o som fick leva i 97 friska år : "Kom ihåg det Gagga, att inuti är man alltid densamma, det är bara skalet som blir gammalt o skröpligt"

Idag är det alltså Gaggadagen o ingenting annat, även om mitt skal o almanackan berättar en helt annan sanning.